» i'M MiSSiNG YOU .. ♥
Om du var här nu skulle jag fråga dig om hjälp. Du skulle förklara och få mig att förstå, du skulle hjälpa mig på de där sättet bara du kan. Du skulle säga åt mig att resa mig upp och ta nya tag och börja om, och vet du vad? Jag skulle göra det, för jag skulle tro dig!
Men nu när du inte finns här, vad gör jag då? Jag är inte mycket utan dig, ibland känns de som ja inte har något att kämpa för, när du är så himla långt borta.. Livet går vidare men ändå känns de som om allting har stannat.
Klockan är 05:05 och ja lyssnar på Chester See - Beautiful, för det är den låten som får mig att tänka på dig som mest. Tänka tillbaka på alla glada stunder tillsammans, alla gånger du ställt upp för mig , stått bakom mig och hjälpt mig upp, oh gud hur ska jag någonsin kunna tack dig för det? Nu känns allt bara värdelöst, vad är det som är bra med att ha dig borta i England, medans jag ligger här hemma i min säng och bara önskar för allt i världen att du ska komma hem igen? Jag ser inge bra med det..
5 december , ja minns det som igår. Blicken, orden, alla tankar som snurrade i mitt huvud. jag visste innan du ens sa nått att de här va orden jag inte ville höra. Hjärtat slog hårt o bröstet och det blev svårare och svårare att andas. Jag minns allt.
Sista dagen tillsammans, jag lovade mig själv att inte bryta ihop framför dig, och ja , de klarade jag. Allt gick bra tills jag stängde dörren och visste att nu, nu va de slut. Jag vet att även du försökte le och låtsas som ingenting, bara ett vanligt "hejdå vi ses snar igen" för de gör vi väl? Men ja såg igenom dig precis som du såg igenom mig, såg hur båda två grät innombords.. Det var första gången på länge jag legat sömnlös en hel natt i panik.
Går fortfarande och väntar på att du ska ringa och säga "Hej dummer, jag är hemma. Vi skojade bara om de där fatta du väl? :D!" Varför kommer aldrig det samtalet? För det kan väl inte vara så att jag faktis ska vara utan dig i 3-5 år? För det kommer inte funka, inte en chans. Förlåt L, jag lovade att kämpa och tro mig, jag kämpar mig upp ur sängen varje dag och tar mig genom skolan bara för att sen få gå och lägga mig igen, men det funkar inte längre. Det gör det inte..
Jag är inte typen som brukar be men nu ber jag varje kväll för att du ska må bra och klara dig genom dagarna. Sålänge jag vet att du har det bra så klara jag mig nog. Du är stark och jag vet att du inte kommer ge upp i första taget, de är en av de många saker jag beundrar dig så mycket för. Din kämparglöd som alltid smittade av sig. Visste du att du själv eller någon annat skulle klarar något, då var de ingen annan som tvivlade på det. Så varför är jag så osäker på det här? Varför går jag varje dag och undrar vad som kommer hända härnäst? Typ "ah godmorgon, undrar hur mycket som går fel idag.. " och jag tvekar på att sånna tankar är normala.
Lets face it, min värld rasar utan dig. De var ett tag som ja bestämde mig för att verkligen försöka. Jag skulle klara det här! Men nu är jag inte alls lika säker på det längre..
Om jag har tur får jag träffa dig om 11 veckor, men sen då? Nästa sommar? Om två år? Det har gått två månader och jag känner att jag bara vill ge upp. Mamma säger att det blir bättre med tiden, är det sant? Jag har väldigt svårt att tro på det just nu.. Blir det bra tillslut? Knappast, ingenting kommer bli bra förens du är hemma igen.
Så snälla Linnea, kom hem?! Jag känner att jag borde sluta skriva nu, ska upp om en timma igen. En ny dag, en ny start, en dag till utan dig här.... Jag saknar dig ♥
