cccassiie

många frågar mig "vem är din pappa", "varför träffar du honom inte", "bor han inte här" osv.. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på dom frågorna, så här får ni läsa om det istället. Inte allt, men det som kan vara bra att veta..

Jag var ca 1½ år första gången pappa flyttade, är inte helt säker på anledningen, men hur som helst så kom han tillbaka sen, men stannade inte så länge förens han ville flytta ut igen, o de pågick väll ett tag, men tillslut flytta han på riktigt. När ja mindre brukade ja vara hos honom ibland, han bodde bara ett kvarter ifrån mig, och vi brukade hälsa på farmor och farfar. Riktigt hur ofta vet jag inte, men ja har endel minnen, han brukade jämt spela massa sommarvisor på gitarr och jag sjöng. De gånger vi va hos farmor och farfar vet ja att vi brukade spela krocket tror ja de heter, de när man ska skjuta under en boll under massa pinnar eller nått. Jag saknar verkligen den tiden, för då träffade jag även mina bröder också.

Sen när ja blev lite äldre, ca 10 år, började jag tänka igenom allt, hur det var och så, och jag var inte lika glad när ja fick träffa han, något hade ändrats, han var inte samma pappa som han brukade va. Så det blev att jag träffade honom mindre och mindre, och tillslut nästan ingenting. Han kom och hälsade på när ja fyllde år och till jul, mer var det inte. Och jag tänkte väll inte på det så mycket då, det är först nu jag börjar börstå, hur mycket tid jag förlorat med min pappa. Sånt som aldrig kommer tillbaka, och han, han har missat halva min "barndom". Och jaa, jag saknar honom , det går inte en dag utan att jag tänker på honom, och saknaden svider inom mig, jag vill ha tillbaka det som va förut. Tiden då ja tyckte att han va världens bästa pappa.

Men, mycket har hänt, och båda två vet att ingenting någonsin kommer bli som det var förut. Det kan det inte, och jag kan inte säga att det bara är hans fel, visst han gjorde fel, men ja var inte mycket bättre. Det var jag som slutade höra av mig osv, och jag har förlåtit honom för allting, dels för att jag inte orkar vara arg&ledsen längre, även om jag aldrig kommer kunna älska honom, så vill jag inte hata honom. Jag orkar inte det längre, det är inte värt det, för jag tjänar ingenting på det häller. Jag vet inte hur många gånger jag gråtit mig igenom nätterna, för jag inte visste vad som skulle hända. Jag var rädd och kände mig så sjukt ensam, när jag äntligen förstog, att ja "inte har en pappa" - pappa är bara en titel på honom, mer är det inte. Och jaa, det har gjort ont, i alla dom här åren utan honom , jag har hatat och ja har saknat , men jag har också accepterat, hur det är och hur det kommer bli, och ja lär mig leva med det.

Jag vet inte hur det kommer bli i framtiden, när jag får träffa honom nästa gång, om han kommer igen i november och lämnar en present med ett fake smile på läpparna, o ber mig hälsa på honom någon dag, och sen går ut genom dörren och allt är över för den gången. Jag vet ingenting faktis.

Men allting som hänt, är det som gjort mig till den jag är idag, och även fast jag ofta tänker på hur de skulle vart, om han aldrig lämnat mig när ja var liten, så skulle jag inte vilja ändra något i mitt liv. Inte nånting, för jag har lärt mig så otroligt mycket, och det har gjort mig stark. Ja står på toppen, och ingen kan få ner mig därifrån, inte pappa, inte någon! Och jag är stolt över mig själv, över att jag klarat mig, mycket är pga mamma, hon har alltid hjälpt mig, alltid funnits där. Och jag vet, att en dag kommer han vakna upp och se hur mycket HAN har förlorat, hur mycket han har missat, och jag hoppas att han då kanske förstår till en del iallfall, hur jag har haft det utan honom. Men det tillhör framtiden, det vet jag ingenting om vad som kommer hända, men det märker vi.

Självklart har jag mina vänner och tacka för allt stöd jag fått av dom, det går inte att beskriva riktigt och ja vet inte riktigt vad jag ska säga, för att få dom förstå, att utan dom skulle ja nog inte funnits kvar idag. Mina vänner o familj, e allt som betyder nått, kommer aldrig släppa dom, kommer aldrig säga stopp. tack till mina vänner, som alltid funnits där. har ni problem, så vet ni att jag finns här. ni har gjort mig såhär, jag e glad o bara ler. tack så hemskt mycket, jag älskar er ♥